Brostorp - Bara en massa skog & en svärm flugor !
Nu var vi äntligen på väg mot slutdestinationen för dagen!
När vi gick förbi Äsphult stannade vi till för att fylla på vatten hos en äldre dam. Alla som vi än så länge har träffat på har varit jättetrevliga och gästvänliga. De har varit intresserade av vårt projekt och önskat oss lycka till med det. Inget undantag för den här damen heller.
Vi planerade att inte gå så värst långt innan vi slog upp tältet men åter igen beräknade vi lite fel och det tog ytterligare några timmar. Överallt var det antingen åkrar eller tät skog och ingenstans fanns det plats för oss att slå läger. När vi gick igenom skogen fick vi även sällskap av en svärm med irriterande flugor.
Kartan visade oss än en gång på konstiga vägar så vi tyckte det var säkrast att fråga någon om var vi befann oss. Vi hittade ett hus som såg trevligt ut längs vägen och Therese och Matilda gick tillsammans med flugsvärmen in och frågade. Där mötte de en man som var väldigt trevlig och som visade oss att vi var på rätt väg. När vi skulle bege oss igen kommenterade han att vi skulle ta flugsvärmen med oss, ha ha. Vi har ingen aning om varför dessa flugor terroriserade oss, vi som var nybadade och allt!?
Utan att hitta ett ställe att övernatta på fortsatte vi vår vandring ett bra tag. Tillsist kom vi till ett hus som låg precis innan en tjock skog skulle börja. Vi kände oss tvungna att ringa på i hopp om att få sova på deras åker. Vi ville inte riskera att gå igenom skogen i skymningen utan att hitta en sovplats. Men med oturen i ryggsäcken var där ingen som öppnade och vi hade inget annat val än att fortsätta gå. Då var klockan runt halv nio och vi var riktigt trötta. Som tur var, var skogen inte så lång som vi fasade för. Det tog oss cirka en timme att komma in till Brostorp, ett litet samhälle. Nu brydde vi inte oss längre på var vi skulle sova, mest att vi skulle få sova över huvud taget!
Vi bestämde oss för att slå upp tältet på en åker vid en gård men visste inte om vi fick. Alla var överens om att det var bäst att fråga. Vi klunsade om vem som skulle gå in och fråga och det blev Therese och Jasmine. Som tur var, var de som bodde där vakna och kunde hjälpa oss. Det var inte deras mark men de fixade så att vi kunde prata med bonden som ägde åkern. Han sa att det gick bra att vi sov där en natt men att vi skulle se upp för rävar som strök omkring. Läskigt!
